Panelintervju med Anna Jakobsson Lund

På fredagen den 28 september 2018 kl. 16.30-16.50 medverkar Anna Jakobsson Lund i panelen Normkreativ fantastik på Bokmässans Fantastikscen. Men vi har redan tjuvstartat paneldiskussionen genom att ställa tre frågor till fantastikförfattaren och förläggaren Anna Jakobsson Lund av Annorlunda Förlag, just nu aktuell med sin nya bokserie Intergalaktiska akademin.

 

1. Vad är det mest normkreativa du har gett ut?
Det beror lite på hur jag ser på saken. I Equilibrium är huvudpersonen varken kvinna eller
man och hen möter många karaktärer som utmanar cis-normen. Den boken skrev jag
medvetet normkreativt för att jag ville lära mig mer om kön och könsmönster, utmana mina
egna föreställningar och ge fler läsare karaktärer att känna igen sig i.
Men vissa läsare, som inte reagerar alls på karaktärernas könsuttryck, har blivit
jätteförvånade över att det finns cyklar i världen som Equilibrium utspelar sig i. Och att ingen
äter kött. Så uppenbarligen finns det också andra normer inom fantastiken som det går att
stöka med i världsbygget.
I min nya serie tänkte jag inte lika aktivt på frågor om normkreativitet, men när jag skrivit
klart insåg jag att de flesta av de sex huvudpersonerna hade någonting som skulle kunna
kallas queert. Det tror jag beror på att när jag skrev Equilibrium skapade jag en ny norm åt
mig själv, där queera personer inte bara finns, de tar rejält med plats. När jag skulle hitta
karaktärer till Czentes Omega blev det därför t ex personer som inte begränsas av ett kön
genom hela livet, homo-, bi- och pansexuella och folk som lever i polyrelationer. I och med
att det finns många olika arter kändes det naturligt att kliva bort från ”sexualitet som i
grunden barnalstrande”-normen.

 

2. Varför lockas du till det normkreativa?
Jag tycker att det ger väldigt mycket mer dynamik till världsbygget om jag inte håller mig
inom ramarna för det som är konventionellt. Att skriva en ny värld med nya regler innebär ju
att tänja på normerna, och det är extra roligt att tänja på dem som känns snävast.
Även utanför skrivandet intresserar jag mig för normer. När jag var barn var jag som många
blivande författare en betraktare, och jag hade svårt att förstå det andra barn satte upp som
sociala regler. Var fanns logiken? Det där har följt mig genom livet, och som kvinna så är det
lockande att skriva mer välrundade karaktärer eftersom jag fått fnysa åt fånigt skrivna
kvinnor alldeles för många gånger. Att lyfta dem som helt osynliggörs i fantastiken känns
extra viktigt.
Jag har ofta med personer med funktionsvariationer som huvudpersoner, och det ger mig
möjlighet att sätta mig in i världen från ett annat perspektiv. Hur känns det när du inte kan
skilja ut olika intryck från varandra, hur fungerar en högteknologisk rymdvärld för en
rullstolsburen person och blir världen annorlunda utan ljud. Ofta använder jag dessa
karaktärer för att visa på hur snäv vår bild av normalitet är, de får ofta ta skit från delar av
sitt samhälle. Men i sin inre krets är de oftast accepterade som individer, där
funktionsvariationen bara är en del av det som gör dem unika. Så vill jag skriva de flesta
karaktärer. De kan av olika anledningar stöta på ett samhälle som vänder sig mot dem, men
det finns hopp i det mellanmänskliga, där syns det vilka de egentligen är.

 

3. Vilka normer tycker du är svårast att ringa in, medvetandegöra och utmana?

Det hör väl till att jag själv har svårt att se dem. Jag tror alla har blinda fläckar, saker de inte
tänkt på än, eller sådant som känns så naturligt att det omöjligt kan vara något annat än
”sant”. I verkliga livet har jag blivit gammal nog att kommentera folks ålder. När någon ung
person gjort något tycker jag att det är extra roligt ”för att de är unga”. Det här stör mig, och
jag ska försöka sluta. I böckerna är det kanske mer tvärtom, mina ungdomar har massor av
kraft och de äldre är mer inblandade i maktkamper och skit. I min nästa bok Blynätter är
karaktärerna vuxna, så då får jag känna på det här med normer kring vuxenhet, tänker jag.